Såja. Imorgon är det då dags för mötet. Mötet som förhoppningsvis är första steget på min livslånga resa mot hälsa. Så poetiskt jag skrev det där då! Haha! Men det är ju sant.. det är en förändring, ett steg. Jag tänker mer på det varje dag, men det känns väldigt ogreppbart. Det känns bara som en illusion, något som aldrig kommer att hända.. att "SÅ mycket kan jag inte gå ner, det blir väl en 10 kg, jag har ju så svårt för att gå ner.".. men jag vet ju rent logiskt att de flesta går ner av operationen. Mycket, dessutom.. jag har ändå så sjukt svårt att greppa det.. Svårt att förklara, verkligen, men jag försöker söka stöd i süster som gjort operationen, fråga hur hon kände, vilka tvivel hon hade.. för jag har tvivel liksom.. eller är skeptisk mest, att "vänta jag KOMMER att tappa mer.." jag vet det, men jag tror inte på det.. Jag kan inte ens tänka mig hur det är att vara smal längre.. sist var det inte en längre period, och jag var manisk hela den perioden, så jag hann aldrig med att koppla.. jag såg det inte. Och framförallt, kände det inte.
För mig är det "klart det inte kommer funka på mig, inget funkar ju på mig", det tänket. Men süster var klok och påpekade att min tarmsjukdom kommer kunna bli ENORMT mycket bättre. Vilket är en morot. Superb morot. Att slippa alla jävla kramper. Slippa ha ont. Slippa få panik för att få i sig nåt som är kaos. Mja. Det får jag fokusera på, då blir inte vikten och tvivlet och paniken över det nummer ett.. eller jo det är ju nummer ett.. men jag kan försöka fokusera på nåt annat oxå.
Igår fick jag pepp. Ångest är en jävligt bra städboost. Jag hade ingen ork alls, och mådde dåligt. Då kom ångesten över att jag är efterbliven och inte kan ta hand om min man och mitt hem, och japp.. då dök det upp! Städade köket och härjade.. Kattlådor. Jag är nöjd. Maken var oxå nöjd,. Det gillar jag. Då känner jag mig duglig. Som en okej hustru. Jag vill vara bra hustru.. jag tror att han oftast tycker det, men jag själv tycker ju att jag är sämst i världen, och tycker att han förtjänar så mycket bättre.. men jag är glad att han inte fattar det!
Vet att den här bloggen kommer innefatta mycket upprepningar, mycket malande, ältande och tjatande.. men det behöver jag bloggen till. Maken är så trött på att jag upprepar saker, tjatar. Jag vet det, men det har en del att göra med sjukdomen, en del att göra med att jag MÅSTE älta, det är så jag bearbetar. Och jag upprepar mig enbart för att jag funderar och vrider och vänder på saker. Inte för att jag glömt att jag redan sagt det, utan för att jag bollar med mig själv och gärna får lite feedback från den personen jag upprepar mig inför. Vilket oftast är maken. Det är lite det jag har bloggen till, att få ner allt på pränt istället för att upprepa mig inför honom. Det kommer jag förstås att göra ändå, haha. Det är svårt.
Nåja, dags att samla ihop livet, ta en kopp kaffe och ta ut hundskrället. Han är för övrigt det sötaste som finns. Och snyggast. Och bäst. Fan att jag aldrig talar om det för honom. Inte tillräckligt ofta. Jag behandlar honom som om vi hade en evighet tillsammans. Det har vi, jag vägrar tro något annat. Men nu ska jag inte gå in på sånt. Jag är på bra humör, och jag tänker fortsätta med det. Jag är en bättre hundmamma då.
Whoop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar